Det visar sig att utflykten de andra gästerna skall åka på är en naturupplevelse till ett naturligt och ständigt brinnande hål i skogen, det är naturgas som strömmar upp. Merve och Shirley Bigden, som driver Murchison Lodge erbjuder naturupplevelser till eldhålen, som brunnit sedan 1922. Där får man bland annat får steka kolbullar över eldsflammorna från hålen. Detta lät ju hur spännande som helst men dessvärre har vi en tidplan att förhålla oss till och tackar därför nej till erbjudandet om att hänga på.

I stället slår vi oss ner vid det härliga frukostbordet där vi blir serverade full engelsk frukost samt färsk frukt, flingor, mjölk och yoghurt. Då Merve och det andra gänget ger sig iväg slår sig Shirley ned en kopp te och gör oss sällskap när vi avslutar frukosten. Det blev en väldigt trevlig start på dagen med samtal om allt från Landrover Defender (som även paret Bigden körde) till fruktodling till svenska deckarserier. Stig Larssons filmade triologi har tydligen gått på Nya Zeeländsk TV på originalspråket med engelsk text! Fast farmför allt så pratade vi om resor och naturupplevelser. Makarna Bigden bosatte sig i vackra Murchison för cirka nio år sedan efter att ha flyttat runt och arbetat på flera ställen världen över.

Vi lämnar vår B&B och far genom Murchison vidare norrut längs väg nr 6 med ambitionen att nå orten Marahau i utkanten av nationalparken Abel Tasman. Strax norr om Murchison stannar vi till vid en utsiktspunkt och njuter av den vackra vyn. Strax efter hitta vi en stolpe med skyltar som bland annat förkunnar ”Nelson Honey” och ”Coffee”. Eftersom vi är kaffesugna så svänger vi in. Nelson Honey visar sig vara ett framgångsrikt familjeföretag som tillverkar hud- och hälsokostprodukter gjorda av honung. Cecilia kan förstås inte låta bli att köpa en ansiktskräm som t o m säljs till det engelska hovet och Per faller helt otippat för en honungsglass som tillverkas med skruv på samma sätt som fruktglassen vi stötte på i Bay Wiew norr om Napier.

Vi passerar Motueka som är den sista staden innan man når Abel Tasman och i byn Kaiteriteri stannar vi till för att njuta en stund på den fantastiska sandstranden och informera oss litet om området. Per pratar med några som hyr ut kajaker och får klart för sig varför inte så många badar fast det är strålande sol och varmt. Här kommer vattentemperaturen sällan över 15-16 grader, och då kan man ju låta bli. Vi bestämmer oss för att ta en titt på den märkliga klippformationen Split Apple Rock som ligger 50 meter ut i vattnet längs kusten mellan Kaiteriteri och Marahau. Vi parkerar bilen och promenerar längs den väl markerade stigen ner till stranden som inte bara kan erbjuda ”äpplet” utan har otroligt läckra grottor alldeles invid havet.

Vi når den lilla byn Marahau på eftermiddagen och checkar in på Abel Tasman Marahau Lodge, som erbjuder riktigt trevliga bungalows. Vi väljer självhushåll, då här finns ett välutrustat gemensamhetskök men man kan om man vill beställa frukost. Stället ägs och drivs av Don och hans hustru Robyn som tar hand om sina gäster på ett utomordentligt sätt och hjälper till att boka vattentaxiturer eller andra utflykter i nationalparken.

Vi avslutar kvällen med att hämta take away på omtalade The Fat Tui som ligger alldeles intill och är en mycket populär uteservering som bedrivs från en husvagn. Utbudet består i huvudsak av olika slags hamburgare med överraskade innehåll, vi väljer en lammburgare och en musselburgare. Den långa kön och den omsorgsfulla tillagningen gör att det inte på något sätt kan kallas för fast food. Men väl tillbaka på terrassen till vårt rum konstaterar vi redan vid första tuggan att de är väl värda att vänta på.

När vi checkar ut blir vi kvar en längre stund i receptionen och pratar med ägaren, Jeremy Reid. Han kommer från Christchurch där hans föräldrar fortfarande bor. Med sin familj flyttade han till Akaroa strax innan jordbävningarna och tog över Motellet La Rochelle. Efter jordbävningskatastrofen 2011 försvann turisterna och det är först nu som en lite återhämtning börjar ske. Det har varit tuffa år förkunnar han, någon ”jorbävningsturism” existerar inte även om, som han skämtsamt säger, borde kunna vara ett alternativ till äventyrsturismen. Jeremy berättar också om de mindre jordbävningar som då och då inträffar, det är som om ett godståg passerar alldeles utanför huset. Även om det nu har gått två år sedan katastrofen så inträffar fortfarande nya effekter av den. Jeremy berättar om sin far som bor i villa utanför Christchuch, han hade nyligen, när han gick ut i sin trädgård, plötsligt sjunkit ner till midjan i lös sand. Låter inte så mysigt, som väl är skadade han sig inte allvarligt.

Jeremys berättelser ger oss också en bild av hur det var när jordbävningen skedde. All belysning slogs ut, det var kolsvart, folk skrek. De som lyckades ta sig ut från byggnader famlade i blindo och många sjönk ner i marken som närmast uppförde sig som kvicksand på ställen där vatten strömmade upp. Det måste ha varit fruktansvärt att befinna sig där!

Innan vi lämnar Akaroa Harbour svänger vi ner i viken innanför Franska viken där Akaroa ligger. Den heter Takamatua viken och här slog sig de tyskar ner som kom hit tillsammans med fransmännen 1840. Byn består av ett 20-tal villor men några tydliga tyska influenser ser vi inte. Vi fortsätter väg nr 75 mot Christchurch.

Vi bestämmer oss för att åka upp i bergen innan vi lämnar Banks halvö. Vi svänger av söderut vid Little River och tar Kinloch Road upp mot bergen. Snart hamnar vi på en snirklande grusväg. Vyerna är fängslande vackra och Per får skärpa sig så att han inte tappar kontrollen när han kör. Till slut hamnar vi på en bergkam och den södra stranden av halvön bereder ut sig framför oss. Wow, vi blir stående en lång stund och bara njuter. Nedanför oss ligger Stilla havet och Te Oka Bay. Åt andra hållet kan vi blicka ut över dalen och den slingrande vägen vi kom på. Vi kan också ana Little River i fjärran.

Nedfarten går snabbare och strax ansluter vi till väg nr 75 igen vid Lake Forsyth. Vi bestämmer oss för att passera Sydalperna vid Lewis Pass längs väg nr 7 och kör väg nr 1 norrut förbi Christchurch för att ta av väster ut vid Waipara. Vi följer Waipara dalen som är Nya Zeelands snabbast växande vindistrikt. Här dominerar druvorna Riesling och Pinot Noir.

Vi stannar till vid en fantastiskt vacker restaurang och vingård som heter Mud House. Här ser dyrt ut är vår första reflektion, men det visar sig att vi två äter furstligt med huvudrätt, vin och efterrätt för 500 kr!! Det kan man stå ut med. När vi sitter i den vackra trädgården och smuttar på vinet i väntan på maten så ser vi ett par som sitter några bord ifrån oss och dricker Rekorderlig cider!! Vi frågar servitrisen hur det kommer sig att man har svensk cider. Oh, säger hon, jag är aussie och i Australien är svensk Kopparberg cider väldigt populär. När vi skulle välja en cider till restaurangen var det självklart att prova svensk cider. Vi valde Rekorderlig som vi tyckte var den bästa. Vad kul, det är verkligen en kvalitetsstämpel att Rekorderlig cider valts ut på en restaurang som tillhör en vingård.

Nöjda med en fantastik måltid och lite stolta över den svenska ciderns exportframgångar kör vi vidare. Snart upptäcker vi att vi kört rakt fram i en vägkorsning där väg nr 7 svängde av. Det är bara att vända tillbaka. När man åker upp mot bergen i dalarna så finns det sällan vägar mellan dalarna.

Efter två timmars körning upp genom den vackra dalen når vi Lewis Pass på 864 meter. Bergen tonar upp sig runt oss med snötäckta toppar på drygt 1 800 meter. Efter ytterligare en timme når vi Reefton. Här hittade man guld på 1870-talet och ur svensk synvinkel kan noteras att en Hans Jacobson från Malmö, som kom till Nya Zeeland 1850, grundade ett hotell här. Han blev snabbt en förmögen man genom att investera i guldindustrin och satte pengarna i ännu ett hotell som existerar än i dag. Han dog 1905 och efterlämnade sex söner och tre döttrar!! Reefton var den första stad i Nya Zeeland som blev elektrifierad. Vi stannar på en mack och tankar samt smakar en glass. När vi lämnar Reefton ser vi att man här också bryter kol. Vi passerar en stor bangård fylld med kolvagnar och stora lok.

Nu kör vi vidare mot Berlins och väljer väg nr 69 norrut från Reefton. I Inangahua Junktion kör vi in på väg nr 6 och svänger mot den västra kusten. Efter en halvtimmes körning står där en skylt som talar om att vi kör in i Berlins. Strax dyker en skylt upp är med texten historiska Berlins. När vi kommer fram till det som idag är hotell Berlins möts vi av skylten Till Salu. Stället är stängt och ute till försäljning. Orten Berlins visar sig vara en samling om kanske 5 hus och vi ser inte en levande själ. Vi vandrar runt och tittar in genom fönstren på det stängda hotellet. Det ser snyggt och välordnat ut därinne. På väggen ser vi en tavla där berättelsen om Johan Berlin står. Han föddes 1838 i Bro socken i Bohuslän, kom hit 1866, byggde ett hotell, blev storhandlare, postmästare och finansiär. Hotellet kom att benämnas Berlins vilket också blev namnet på den ort som nu i det närmaste är utdöd. Är det någon som vill ta över ett hotell i Nya Zeeland med starka svenska anor så passa på…

Vi vänder tillbaka inåt landet och kör mot Abel Tasman i hopp om att hitta en bra övernattning. Klockan är drygt sju på kvällen. Vi passerar ett av alla dessa upplevelsecentra som Nya Zeeland är känt för. Ingen har väl missat bungyjump.  Här heter området The Buller Gorge som är en upplevelse och kulturarvspark. Man skryter med att ha Nya Zeelands längsta hängbro och man kan besöka en guldgrävarstuga och prova på att vaska guld mm.

I Murchison hittar vi ett trivsamt B&B, Murchison Lodge, som ägs och drivs av ett trevligt engelskt par och dom har ett rum kvar när vi kommer. Vi checkar in och känner att det är dags för lite kvällsmat. Vi blir hänvisade till den lokala Puben. Vi följer en snitslad stig in till bycentrat där Puben ligger. Det blir traditionell Pubmat och en skön kvällspromenad tillbaka.

På förmiddagen får vi en skön promenad genom Akaroa till Black Cat Cruises som har sina båtar i andra änden av staden. Klockan 12 sitter vi och väntar på att bli omhändertagna för dagens, och kanske resans, mest spännande äventyr. Att simma bland vilda delfiner låter ju som en dröm. Vi får komma in i på en bakgård där vi efter en kort genomgång får våra våtdräkter. Inte alltid så lätt att komma i… Cecilia kämpar med passformen och ser mest komisk ut tycker Per.

Vi känner oss som riktiga proffsdykare när vi vandrar de 50 metrarna ner till båten Black Knight vid kajen. På turen ut till inloppet av Akaroa Harbour får vi veta lite mer om de delfiner som vi strax skall träffa. Det berättas att den delfinart som lever här heter Hectors delfiner och är den minsta delfinen i stilla havet. Honan blir bara 1,2-1,4 meter och väger knappt 50 kg medan hanen väger 10 kg mindre. Det finns hela 32 delfinarter i världshaven och Hectors delfiner finns bara kring Nya Zeelands Sydö, en underart på ca 100 individer finns vid Nordön. Arten är hotad och här utanför Akaroa finns ett reservat där allt fiske är förbjudet för att arten skall ha möjlighet att överleva. Det största hotet mot delfinerna är nämligen nätfisket.

Det finns gott om sjöfågel som vi ser på vägen ut. Snart nog siktar vi den första delfinen, nu är det spännande! Skall dom bli nyfikna på oss och komma fram till båten. Det är endast vid ett sådant tillfälle som det är möjligt att försiktigt gå ner i vattnet och få kontakt med dom. Den första kontakten ger inget och vi fortsätter. Strax ser vi flera delfiner som är alldeles i närheten av båten men till vår stora besvikelse så viker dom av. Ytterligare turer kors och tvärs över viken ger inget bättre resultat. Vi åker in i en skyddad del av viken och får veta att vi tillhör de 17 % som inte lyckas få simma med delfinerna. Dom var helt enkelt inte på humör idag. Per passar på att hoppa i och simma med våtdräkten på, premiär för hans del. Alltid något…

Vi återvänder till kajen i Akaroa och Black Cat Cruises ombyteslokal på bakgården, kränger av oss våtdräkten, tar en dusch och klär på oss. Ute i butiken får vi vår garantidel på 30 % av priset återbetald. Nästa äventyr blir besöket på museet men först skall vi äta lunch. Vi hittar en Fish and Chip shop som utsäger sig för att var världsberömda. Det måste vi ju bara prova. Jodå, det smakar alldeles utmärkt!

Nu till museet och bakdörren. Vi knackar på och blir ombedda av en dam att stiga på varefter vi kommer rakt in i museets arkiv med arbetsplatser. Dan möter oss och ber oss vänta medan han hämtar föremålet. Han undrar om vi är släkt med Sven Sjögren. Vi berättar att det är vi inte men att vi blev intresserade då vi ramlade över historien om Sven när vi sökte information om Nya Zeeland och eventuella kopplingar till Sverige. Det blir mer spännande att resa om det finns något udda att leta efter tycker vi. Dan visar smycket och vi får klart för oss att man på museet inte vet mer om det än det som vi redan lyckats snappa upp. Dan tror att smycket är gjort före kontakterna med européerna och han tror att det skall föreställa en fågel men vet inte säkert. Dan berättade vidare att maorierna bodde på en plats längre ut längs Akaroa Harbours västra strand vid tiden när Sven steg iland. Han tipsar oss om att åka dit då det är vackert därute och väl värt ett besök.

Vi frågar om skadorna på museet och får veta att museet är helt oskadat. Efter jordbävningen 2011, när flera byggnader kollapsade, trots godkännande efter det mindre skalvet ett halvår tidigare, så beslutade myndigheterna att alla offentliga byggnader skulle stängas. Man höjde säkerhetskraven för att byggnaderna skulle få användas som vanligt igen och nu, två år senare, är det mesta fortfarande stängt.

Nöjda med det unika besöket och att vi fick se smycket åker vi ut 5 kilometer längs viken till Onuko. Det är historisk mark vi beträder. Mellan Onuko och Akarua ligger Takapuneke, platsen där maorihövdingen Te Rauparaha 1830 med Brittisk hjälp massakrerade en lokal maoristam. Kanske den stam till vilken Sven Sjögren sålde sitt gevär för att dom skulle kunna försvara sig mot just Te Rauparaha? Denna händelse var inledningen på en orolig period som 10 år senare resulterade i undertecknandet av fördraget där maorierna ”betalades hånfullt små summor för stora landområden” som det uttrycks på Akarua Civic Trusts hemsida. Fördraget, som undertecknades i Onuko, gav Brittiska kronan överhöghet över Sydön.

Som kuriosa kan nämnas att den haka, Ka mate, som idag framförs av All Blacks, det Nya Zeeländska rugbylandslaget, härrör från Te Rauparaha i början av 1800-talet.

I dagens Onuko kan vi se en traditionell maorisk samlingssal, en Wharenui, med namnet Karaweko. Här finns också en väldigt liten lutheransk kyrka och några bostadshus. Det är en fin vy över viken och vi kan se på skyltar att det finns B&B för den som vill stanna och njuta av natursköna området.

Vi avslutar dagen med lite charkuterier och grönsaker till ett glas vin på rummet. Cecilia passar på att boka om färjan till Nordön nu när vi lagt till en natt på Sydön. Enkelt och smidigt på Internet.

Vi kör väg nr 1 söderut längs kusten. Efter några mil svänger vägen in i landet och vi färdas genom, vid det här laget, ganska välkänt landskap. Efter Cheviot stannar vi till vid vad som verkar vara ett vanligt vägkafé, men som visade sig vara en riktig pärla! Det är Domett Mainline Station cafe, gifts & garden som visar sig vara Domett gamla järnvägsstation som är flyttad. Kaféet drivs av familjen på vars mark det står strategiskt några hundra meter från järnvägen i korsningen mellan väg nr 1 och Hurunui Mouth Rd som går ner till Port Robinson och Gore Bay vid stilla havskusten. Vi beställer in några smarriga kakor och kaffe som avnjuts i den fantastiska trädgården på baksidan.

När vi lämnar kaféet för att köra de återstående 10 milen till Christchurch hälsas vi välkomna tillbaka av en trafikskylt för järnvägsövergång som fått en annan användning. Strax korsar vi Hurunui River som mynnar ut i Stilla havet vid Port Robinsson. Vi fortsätter att köra ett par mil in i landet från kusten. Emellanåt så går det stickvägar ner till havet men kusten är förmodligen så otillgänglig att någon väg aldrig dragits där.

Vi kör in i Christchurch förorter och ser hur sprickor i vägen lagats och inser att vi nu börjar se effekter av jordbävningen för två år sedan. Väl inne i centrala staden parkerar vi på en stor grusplan. Runt omkring oss ser vi följderna av jordbävningen i form av avspärrade områden, öde hus och hus som håller på att rivas. När vi vandrar in i det som varit det kommersiella centrat får vi känslan av att befinna oss i en krigshärjad stad. Förödelsen är i vissa områden total! Många byggnader som synbart klarat jordbävningen är så skadade så de inte kan användas utan står kvar som dom lämnades. Det liknar en spökstad.

Men livet måste gå vidare och på en öppen yta har ett nytt handelsområde öppnats inhyst i containers!! Butiker, kaféer, restauranger, toaletter, banker… Allt finns inhyst i containers, ibland travade på varandra. Vi vandrar runt bland containers och på något konstigt sätt så känns det som en kul grej att ha alla verksamheter inhysta i identiskt lika stora plåtboxar i olika färger. Men verkligheten är ju en annan. Vi tycker att man trots allt gjort det väldigt bra. Vi äter lunch i en av boxarna innan vi åker vidare med många tankar och intryck kring naturens krafter och vad liten människan är jämfört med dessa.

Snart når vi Banks halvö. Den är uppkallad efter Joseph Banks, en engelsk naturalist och botaniker som reste med kapten Cook på dennes resa med Endeavour då Nya Zeeland återupptäcktes 1769. Med på resan var också Linnélärjungen och svensken Daniel Solander som deltog i den av Banks utrustade vetenskapsgrupp som medföljde fartyget. Cook, Banks och Solander blev de första vita män som satte sin fot på Nya Zeelands mark. Även Solander fick ge sitt namn åt en ögrupp som ligger vid Sydöns södra kust, Solander islands. Som kuriosa kan nämnas att Joseph Banks farfar, Jacob Banks, var svensk och född i Stockholm.

Banks halvö  utgör det mest framträdande vulkaniska inslag i Sydön. En vacker rundformad halvö ursprungligen skapad av två vulkaner där det som är kvar av kratrarna idag är två djuphamnar. En av dessa, Akaroa Harbour, är vårt mål för dagen. I den hamnen anlöpte en amerikansk valfångare 1829. Med på skeppet var en svensk, Sven Sjögren. Han sålde ett gevär till den lokale maorihövdingen och fick som tack ett jadesmycke samt dottern Hinahina som brud! Hon följde med Sven till Sverige men dog inom kort av smittkoppor. Smycket såldes av Sjögrens släktingar på en auktion i Wellington 1972 och finns nu på museet i Akaroa.

Vi möts av fantastiska naturscenerier när vi åker ut på halvön. Vyn över Akaroa Harbour är fantastisk. På snirklande vägar åker vi ner mot viken. Den här delen av halvön befolkades först av fransmän och tyskar på 1840-talet och Akaroa stad finns tydliga tecken av den franska influensen. Det var här fransmännen slog sig ner på 1840-talet i ett försök att bilda en fransk koloni och tyskarna bosatte sig längre in i samma vik. Vi åker in i staden och längs huvudgatan kan vi se ett Boucherie och ett motel som heter la Rochelle. Vi kör vidare till museet efter som vi vet att det strax skall stänga. När vi kommer till entrén får vi se att det är helt stängt på grund av säkerhetsskäl efter jordbävningen. Vilket elände hur skall vi nu få se Sven Sjögrens smycke.

Nu inriktar vi oss på att hitta rum för natten och hamnar till sist på La Rochelle. Vi checker in och får veta att hotellet drivs av en kiwi från Christchurch och hans fru med franskt påbrå. Vi tar en kvällspromenad längs stranden och stannar till vid en trevlig restaurang, The Trading Rooms, där vi äter en god middag och njuter av vackert väder och gott vin.

Innan vi knyter oss för kvällen skickar Per en e-post till museet och frågar om vi på något sätt, trots att det är stängt, kan få se smycket under morgondagen. Vi bestämde oss också för att åka ut med en båttur nästa dag kl 12 för att simma med delfiner (!!) och förlänger därför vår vistelse med en natt.

Vi blir kallade till en kort genomgång sedan är det uppsittning i bussen för färd till båten som tydligen ligger vid South Bay på Kaikourahalvöns sydsida på andra sidan staden. Båten är mindre än vi trodde. När vi går ombord får vi veta att de som har anlag för sjösjuka skall sätta sig långt bak. Vi placerar oss i mitten och Per hamnar med Cecilia på ena sidan och en Asiatisk tjej på andra sidan mot gången. Blir vi sjösjuka så skall vi stanna på våra platser och spy i en påse och påkalla hjälp så kommer personalen och hämtar påsen och delar ut nya. Det är förbjudet att gå ut på däck under färd, en toalett finns men den skall inte användas för att kräkas i! Vi lägger ut och stävar mot öppet hav. På vägen får vi information om vad vi kan få se. Idag tror man att vi kan få se Späckhuggare vilket är väldigt ovanligt får vi veta, men målet för vår tripp är att få se en Kaskelott,  världens största tandval som kan väga upp till 50 ton och bli 20 meter lång.

Vi är på väg ut till ett område med en djuphavsgrav på drygt 1 600 m där kaskelotterna jagar stora bläckfiskar och rockor nere på drygt 1 000 meters djup. Med hjälp av en hydrofon går det att höra om en val är på väg upp och på så sätt kan båten hitta rätt läge.

Dyningarna tilltar när vi närmar oss djuphavsgraven och tjejen vid Pers sida söker sig bakåt i båten. Strax kommer en kille framifrån och slår sig ner vid Per, vit i ansiktet. Nu kräks Cecilia och strax hakar killen på. Per signalerar om påsbyten och personalen börjar få lite att göra. Båten sackar in, man har siktat Späckhuggare och vi får gå ut på däck. Strax dyker flera Späckhuggare upp kring båten och simmar med oss. Vi kan se en mamma med en kalv. Fantastiskt när dom är alldeles vid båten, simmar under och kommer upp på andra sidan. Det verkar som om dom tycker det är roligt. Vi filmar och fotograferar för fullt och alla kräkpåsar är glömda för en stund.

Späckhuggarna simmar vidare och vi slår på motorerna igen för att bege oss mot djupgraven . Till våra sittplatser igen alltså. Per sätter sig mellan sina kräkande medresenärer. Påsar fram igen. Efter ett tag sackar vi åter in och hydrofonen kommer fram. Vi korrigerar kursen och fortsätter. Så plötsligt ut på däck och där ligger han. Vi åker närmare och är kanske 25 meter från valen där den ligger och syresätter sig för att sedan återigen dyka. På utvägen fick vi lära oss att valen har ca 2 ton olja i kroppen som den använder för att kunna stiga och dyka i vattnet. Den reglerar nämligen oljans densitet med hjälp av temperaturen, helt otroligt! Vi står vid relingen och beundrar valen, Per filmar och Cecilia har stillbildkameran, alla väntar på att valen skall dyka och hoppas att få en bra bild av stjärtfenan. Plötsligt säger Cecilia att hon måste gå och kräkas så Per tar hennes kamera och hänger runt halsen. Per fortsätter filma och strax är Cecilia tillbaka och vill ha kameran. Per fumlar med kameran och det trasslar till sig, vad händer då, jo valen dyker. Filmkameran filmar just då himlen och Cecilia försöker få grepp på stillbildkameran. Per får ner filmkameran lagom för att hinna få den sista delen av stjärtfenan på bild innan valen försvinner. Resultatet för Cecilia blir detsamma. Vilket missflyt!

Lite stukade tar vi åter plats i våra säten och färden mot land börjar liksom kräkandet runt omkring. Per får nu klart för sig att killen som kräks är svensk. Han berättar att han aldrig tidigare känt tillstymmelse till sjösjuka varför han från början satte sig längst fram och att detta var det värsta han varit med om. Sjön lugnar ner sig och vi når hamnen. På bussen tillbaka börjar ett svenskt par prata med oss. Tydligen ganska gott om svenskar med på resan.

Vi går längs stranden tillbaka in mot staden och tittar på alla förunderliga formationer som stenarna bildar på stranden. Dags för lunch som vi intar på Groper Garage, en gammal bilverkstad mitt i centrum ombyggd till restaurang och bar. Cecilia tar in gröna musslor (New Zealand green-lipped mussel) och Per testar en laxsallad. Gott och lagom som lunch. Cecilia hittar två små krabbor inne i en av musslorna, den hoppade hon över!

Resten av eftermiddagen ägnar vi åt att ta en promenad ut på Kaikourahalvön för att titta på sälar som brukar ligga på stranden och slöa i solen. Det blir en skön promenad i strålande väder längs Esplanade som går efter stranden och sedan ut till udden. Där ligger Fyffe House, från början en gammal valfångarstation från 1842, idag ett museum och hembygdsområde. Vi vandrar vidare till nästa vik, här finns gott om minnesskyltar som berättar om varv och valfångarbosättningar längs stranden. Här finns också en skylt med det maoriska ordet RAHUI, som betyder begränsad tillgång av ett område, detta för att skydda fågel- och djurliv i det känsliga strandområdet.

Efter ytterligare en halvtimmes promenad kommer vi ut på nästa udde och just när vi funderar om vi kommer att se någon säl håller Per nästan på att snubbla över en. Han ligger där bakom en sten och vilar sig i kvällssolen. Vi fotograferar förstås och när Per ska ta kort med Cecilia nära, då markerar sälen med en tydlig morrning att nu ska vi inte komma närmare. Cecilia backar förstås men Per lyckas ändå få med båda på en bild.

Själva udden består av en stenplatå nedanför en klippa. Platån sträcker sig ca 100 meter ut där den möter havet. Vi vandrar ut mot havskanten och står länge och betraktar de enorma tångformationerna som dansar i vågorna.

Promenaden tillbaka får ett avbrott då vi stannar till för att läska oss med ett glas vin och en öl. Här smakar Per den hittills bästa ölen, en Emerson’s Hoppy Pale Ale. Nöjda med dagen och med en känsla som närmast kan beskrivas som lycka över att ha fått sett de fantastiska valarna återvänder vi till motellet.

Vi hittar bekväma sittplatser och passar på att skriva lite om resan under färden. En dryg timme före ankomst till Picton åker vi in i en fantastisk skärgård. Vi går upp på däck och njuter av det vackra vädret och vyerna. Här är underbart vackert! Innan vi lägger till hinner vi få i oss en lunch. Det går snabbt att komma av färjan och vi kör direkt vidare mot dagens mål Kaikoura på väg nr 1. Utanför Picton ser vi en skylt som anger graden av risk för bränder. Dagens risk är hög kan vi läsa av.

Vi kör nu genom Nya Zeelands största vindistrikt Marlborough och stannar till i regionhuvudstaden Blenheim för att köpa bra vandringssandaler och film till filmkameran, som vi ju misslyckades med i Auckland. Vi hittar snabbt en parkeringsplats i centrum och börjar fråga oss fram till lämpliga affärer. Tre skoaffärer behöver vi avverka innan vi bägge fått bra skodon. Det tar lite tid då alla är så hjälpsamma och intresserade av vart vi ska, sen måste dom ju bara tipsa om sina favoriter, trivsamt att alla är så trevliga och sociala. Filmen som var omöjlig att hitta i Auckland för att kameran var gammal hittade vi på den första affären vi fick tips om, Dick Smith var namnet om du skulle hamna i Nya Zeeland med en gammal filmkamera.

Efter ytterligare några mils färd genom vindistriktet når vi kusten och Stilla havet. Strax ser vi det vi mest längtar efter just nu, ett kafé. I Kekerengu ligger The Store alldeles vid havet, det är en kombinerad butik och kafé som även serverar lättare lunch. Det är ett helt underbart ställe med en mycket välkomnande miljö och smarriga bakverk, här finns njutning för både smaklök och öga.

Nu känner vi oss redo att köra den sista dryga timmen till Kaikoura. Vägen följer kusten och går ibland genom tunnlar där klipporna går ända ut i havet. I Kaikoura finns många motell att välja mellan och vi väljer ett som vi läst om i häfte från AA, det heter Norfolk Pine Motel och ligger längs strandvägen Esplanade söder om stadskärnan. Här tänker vi stanna i två nätter för att hinna med att åka på valsafari. Vi checkar in och passar på att, med hjälp av motellets ägarinna, boka förmiddagsturen med Whale Watch. Klockan 10 i morgon skall det ske! Det kostar 290 NZD för oss två, men då finns en garanti om att verkligen få se val, annars återbetalas 80 %. Just upplägg tycker vi.

Vi avslutar dagen med en promenad i den lilla stadskärnan där vi provianterar för vårt självhushåll på motellet och tar en god middag på en av de bättre restaurangerna, White Morph. För en utsökt Nya Zeeländsk monkfish med vin och dessert för oss två betalde vi 150 NZD. Mätta och belåtna men framför allt förväntansfulla inför morgondagens valskådning knyter vi oss.

Strax innan Taupo passerar vi igen genom termiska områden, även här ryker, pyser och bubblar marken. När vi passerat Taupo blir det närmast ödemarker vi kör genom, inga byar och inga tankställen. Vi försöker bedöma hur långt det är kvar och det verkar väl kunna klara sig. Längs vägen vi åker avverkas skog i stor omfattning och det verkar som man bryter ny mark för bete eller odling men det kan också vara att man förbereder för nyplantering av skog. Det rullar många timmerbilar längs vägen och vi ser faktiskt en och annan SCANIA! När vi kommer närmare Napier kommer vi in i ett bergsområde och det blir tvära backar uppför. Strax tänds lampan som signalerar 10 liter kvar, eller är det 5 liter?? Vi vet inte riktigt. Vägen går uppför och motorn jobbar hårt. Vad drar motorn här, 2 liter milen eller 2,5? Bara vi inte får stopp på serpentinvägen mitt i en uppförsbacke, snart måste det väl börja gå nedför?

Strax når vi krönet och nu står mätaren på rött fält. Tankar aldrig Nya Zeeländare på denna sträcka? Måtte det komma en mack snart. Vår önskan uppfylls när vi längre fram på vänster sida ser en automattank och vi rullar in. Här gäller kontokort. Snart visar det sig att automaten bara tar Nya Zeeländska kontantkort, det blir vi varse när en dansk grabb tillsammans med en kanadensisk tjej kör in för att tanka under tiden som vi står där och försöker. Då hon hade bott ett tag på Nya Zeeland hade hon ett Nya Zeeländskt kontokort och kunde tanka. Dom är både trevliga och hjälpsamma och erbjuder oss att tanka på deras kort och vi betalar dom med kontanter. Men se där, då fungerar plötsligt inte deras kort längre, förmodligen för lite pengar kvar på kontot …

Vi kan inte göra något annat än att fortsätta köra och hålla tummarna. Efter någon mil kan vi köra in på en mack i Bay View och fylla på 85 liter för 2,09 NZD per liter. Senare fick veta att tanken rymmer 95 liter, så vi hade ju lite marginal …

Läge för en kaffe på kaféet bredvid macken. Det visar sig inte bara vara ett fik utan dom tillverkar också torkad frukt och säljer också glass med fryst frukt. Djupfryst frukt och glass blandas när det pressas genom en skruv och kommer ut i struten som en väldigt god fruktglass. Finns detta möjligtvis i Sverige undrar glassfantasten Per. Annars är här ett tips till alla glassbarer!! Stället heter Berry Tasty och passerar du någon gång Bay View så missa inte att testa glassen!!

Stärkta av glassen fortsätter vi färden förbi Napier och tar väg nr 2 rakt söderut mot Norsewood. Efter ett par timmars körning i ömsom sol och ömsom regn når vi Norsewood, den första av de Skandinaviska byarna i den ”Skandinaviska korridoren” genom den så kallade Seventy Mile Bush. Skogen som Skandinaverna under stora umbäranden röjde på 1860-talet. Som ersättning fick man bland annat 40 tunnland mark i de byar som man själv fick röja fram i skogen samt en kontantersättning på 40 pund. En av dessa byar är Norsewood, andra är Dannevirke, Mellanskog (numera Eketahuna) och Mauriceville.

Vi svänger in och parkerar längs huvudgatan där vi genast ser ett informationskontor med alla nordiska flaggor utanför. Regnet gör ett uppehåll och vi går över gatan och kliver in. En dam sitter och läser en bok bakom disken och vi börjar fråga på engelska om byn när Cecilia uppfattar hennes dialekt och frågar om hon kommer från Norge. Mycket riktigt, vi går över till våra modersmål och hon berättar att hon är från Norge men bor några månader här i Norsewood varje år. Då passar hon på att hjälpa till på informationskontoret. Vi språkar lite kring byn och hon tycker vi skall se museet. Per köper ett häfte som heter Whispering Roads, Wellington – Napier, Scandinavian Trail och frågar efter boken Scandinavian Footprint vilken hon tror att vi kan köpa i kaféet intill.

Vi går ut och kostaterar att regnet återigen öser ner, vi stannar till på kaféet på vår väg till museet. Kafféägaren talar om för oss att boken vi söker inte längre finns kvar och frågar samtidigt varför vi vill köpa den. Per svarar att han läst om den på Internet och tror att det är en intressant bok om Skandinavernas öden i Nya Zeeland. I hans tycke är den inget att ha då den handlar om en person (svensken Bror Erik Friberg) som på uppdrag rekryterade Skandinaver till Nya Zeeland. Han föreslår istället boken Johannas World, en historisk fiktion om en norsk familj, som bättre beskriver hur livet tedde sig för de som kom hit. Han kanske har rätt men vi skyndar vidare i regnet till stugan där museet ligger. Det är bara att kliva in. Vill man så betalar man genom att lägga pengar i ett hål i väggen. Vi gör det och tittar på många föremål från Norge och Sverige som samlats här. Några hemmamiljöer har återskapats med hjälp av föremålen så det går att få en bild av hur folk levde här på 1800-talet. Man får en bild av ett slitsamt liv när man ser arbetslagen i skogen som med handsågar och yxor bearbetar de enorma träden.

Ut i regnet igen och tillbaka till norskan på informationskontoret. När vi nämner att boken var slut säger hon att vi kan få köpa hennes men då får vi följa med till hennes hus, som ligger strax intill. Det visar sig att hon och hennes man köpt en tomt här för några år sedan på viken dom byggt sig en ”hytte”. Nu delar dom sin tid mellan Norsewood och Norge. Några förfäder har dom inte i Nya Zeeland utan har blivit fascinerad av landet och det Norska och Skandinaviska arv som finns här. Innan vi åker får vi veta att det finns en ort med mer svenskt arv som heter Eketahuna strax söder om Dannevirke. Hon tycke också att vi skall besöka en museipark om Johannas World, ett slags skansen med gamla byggnader allt format kring berättelsen i boken Johannas World som kaféägaren tidigare nämnt.

Vi kör vidare, svänger förbi Johannas World men beslutar oss för att inte göra ett besök i hällregnet utan styr kosan mot Dannevirke. Snart möts vi av Välkomstskylten med en gigantisk Viking på! Vi kör in till centrum och går in på turistbyrån, också den försedd med en gigantisk viking. Vi får veta att museet nyss stängt för dagen och bestämmer oss för att köra vidare till Eketahuna, men först kör vi in på Mac Donalds och köper varsin Lamburgare, mums …Tuggandes på varsin burgare kör vi genom huvudgatan.

Eketahuna visar sig vara en liten by men här finns ändå en turistbyrå. Vi möts av en tjej som berättar för oss att byn när den grundades 1873 hette Mellanskog eller Mellemskov under ca 10 år för att sedan få sitt nuvarande maoriska namn. Hit kom mestadels svenskar men också danskar och norrmän. Skandinaverna hamnade först i ett läger, Skandinavien camp, i Kopuaranga, strax norr om Masterton, innan dom kunde fortsätta till de platser dom utlovats i Mauriceville och Mellanskog. Förhållandena i lägret var usla med sjukdomar och för tidig död för många som följd. Enligt boken A Goodly Heritage av Irene Adcock som finns på turistbyrån kan vi läsa att fyra män, Anders Andersson, Nils Lund, Anders Olsen och Brent Syversen i oktober 1873 lämnade det Skandinaviska lägret och begav sig till området där dom skulle slå sig ner som dom kom att kalla Mellanskog.

Som de flesta orter här på Nya Zeeland har även Eketahuna ett museum om kulturarvet. Det ovanliga med det i Eketahuna är att det först etablerades i svenskättlingen Ellen Alice Anderssons gamla hem. Samlingarna bestod av Alice brev, kläder och gamla saker viket utgjorde grunden för Eketahuna museet. Hon gifte sig aldrig och dog i Palmerston North den 4 februari 1978. Hon var distriktssköterska och ägnade sitt långa liv åt omvårdnad och arbete för samhället. Alice Anderson föddes i Eketahuna den 22 juni 1882, som den svenska invandraren Johanna Manson och hennes man bonden Anders Andersons sjätte barn. Alice föräldrar hade kommit till området 1873 och hennes far, tillsammans med andra skandinaviska nybyggare, hade arbetat på väg- och järnvägslinje och rensat ett område på 40-tunnland på vilket han byggde ett hem för sin familj.

Fyllda med förundran över detta Skandinaviska arv som vi inte viste något om innan vi for till Nya Zeeland styr vi kosan mot Wellington för en natts sömn innan vi i morgon tar färjan över till Sydön. Färden går på delvis snirkliga bergsvägar i hällande regn genom Rimutaka Range med bergstoppar på nära 1 000 m. Stundtals omges vi av den täta skog som vid tiden för Skandinavernas ankomst täckte så gott som hela sträckan norrut till Napier

Vid sjutiden kör in i Wellington, Nya Zeelands huvudstad och landets tredje största stad efter Auckland och Christchurch. Vi kör en runda i centrum innan vi åker mot Lower Hutt. Där väljer vi ett av de många motellen, Settlers Motor Lodge, vilket gav bra valuta för 130 NZD.

Till kvällsmaten och ett gott vin reflekterar vi över dagens intryck och bläddrar i det material vi köpt och plockat med oss. Vi läser bland annat att det 1878 fanns nära 5 000 Skandinaver i Nya Zeeland, barn födda av Skandinaver i Nya Zeeland oräknade. Cirka 50 % var Danskar medan Svenskar och Norrmän delade på den andra halvan. Ungefär hälften av Skandinaverna bodde i den ”Skandinaviska korridoren” mellan Wellington och Napier. Många av Skandinaverna blev företagare inom mejeriindustrin och jordbrukssektorn. Det finns exempel på att Skandinaver som invandrade vid den här tiden nådde framstående positioner i samhället. Vi har tidigare nämnt Carl Elias Nilsson som anlände något tidigare men här finns också Claes Edward Friström (född 1864) från Blekinge som blev en framstående konstnär bosatt i Brisbane på Sydön, Carl Julius Pålsson (född 1869) från Båstad som blev en framgångsrik farmare, med gård strax norr om Wellington, som vid sitt frånfälle 1941 hade fått 13 barn och var en välbärgad man, Bror Erik Friberg (född 1839) i Kristianstad som blev fredsdomare, Justitiesekreterare och senare domare i det område där de skandinaviska bosättningarna finns, listan kan göras längre framför allt om man också tar med de som kom tidigare under guldgrävarperioden till framför allt Sydön men dessa återkommer vi till. Allt detta nya kunskaper för oss, vilken fantastisk dag!

Vi promenerar genom centrala Rotorua till museet som visar sig vara en fantastiskt vacker byggnad. Den uppfördes i början av 1900-talet som en spaanläggning och öppnades 1908. Här utfördes vid den tiden alla tänkbara medicinska behandlingar med vatten, el och lera. 1949 stängdes anläggningen för att sedan bland annat vara nöjespalats innan det 1969 blev museum.

Vi betalar 40 NZD och får en guidad tur. Guiden visar sig ha bott en period i Stockholm och kan lite svenska. Guidningen är bra men handlar väldigt mycket om den tid som byggnaden var spa. I halva byggnaden har man bevarat så mycket som fanns kvar de olika behandlingsrummen och visar vilka metoder som användes. När vi äntligen kommer till den del som handlar om den maoriska kulturen så tycker vi att guidningen är lite för summarisk. Här är det också förbjudet att fotografera. Vi beslutar att återvända till museet efter lunch för att Per vill titta närmare på maoriutställningen och Cecilia vill se en kläddesignutställning som visades temporärt på museet.

Lunchen blir på en enkel smörgåsbar i centrum. Efter en promenad på huvudgatan återvänder vi till museet. Den maoriska kulturen och historien är spännande. Man vet fortfarande inte exakt varifrån Maorierna kommer men det anses att dom kom till Nya Zeeland på 1100-talet. Här utvecklade man en egen kultur men var uppdelade i olika stammar som ibland krigade med varandra. 1840 skrevs ett fredsfördrag mellan de brittiska kolonisatörerna och den maoriska ursprungsbefolkningen som gav britterna överhögheten över Nya Zeeland. När man går omkring och tittar på alla dessa maoriska föremål och läser om deras samhällsstruktur och leverne, kan man inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om maorierna själva fått bygga vidare sitt samhälle och vi européer endast varit en influens i deras kultur.

I museet finns också en del som visar vad som hände Rotoruaområdet vid det stora vulkanutbrottet 1886 då Tarawera vulkanen fick ett utbrott och en 17 kilometer lång krater bildades. Över hundra människor dog vid utbrottet och många byar totalförstördes. Till skillnad mot vulkanerna i Auckland så är vulkanerna i Taupos vulkaniska zon, där Rotorua och vulkanen Tarawera ligger fortfarande aktiva. Så sent som 2007 hade vulkanen Ruapehu ett utbrott.

I boken Svenskarna i Nya Zeeland av Sten Aminoff, har Per läst om svensken Carl Elias Nilsson född 1829 i Lund. I hans synnerligen intressanta livshistoria ryms ett engagemang för maorierna i Nya Zeeland som kom att bli hans nya hemland. Han blev bland annat den första vita att bli upphöjd till Tohunga bland maorierna. Tohunga är en person med den yttersta skickligheten eller kunskapen inom ett visst område. Han var gift med en maorisk kvinna, Ihapera, med vilken han fick fyra barn och han fick själv det maoriska namnet Tare. Han bodde under en period i Rotorua som vid den tiden var den första internationellt kända turistorten i Nya Zeeland, där övertog han i början av 1890-talet chefskapet för områdets mest eleganta turisthotell i termalbyn Whakarewarewa, The Geyser Hotel, alldeles i närheten av de berömda varma källorna. Byggnaden finns inte kvar idag.

På eftermiddagen besöker vi Te Puia en maoriskt kulturcenter där också den berömda Pohutu gejsern ligger. Vi tar bilen dit och kör en svänga i det område vi bor. Vi häpnar över de många motell som ligger här, kvarter efter kvarter består nästan bara av motell. Hur många turister finns det här egentligen? Vi parkerar utanför centret och betalar 106 NZD för att titta på byn, de varma källorna och en Haka. Byn är en besvikelse, att det är ett slags Skansen förstod vi redan tidigare, men att den inte skulle ge någon inlevelse hade vi inte trott. Den så kallade byn består av några byggnader uppställda i ett buskområde.

Vi samlas för att se traditionella maoridanser och därbland en Haka. En maorisk dam kommer fram till oss och berättar vad som skall hända. Vi kommer att bli inbjudna till Wharenui, det maoriska samlingshuset. Damen utser en man i vår grupp att ta emot inbjudan på traditionellt maoriskt sätt. Inbjudan går till så att en maorisk man med hotfulla steg närmare sig gruppen och samtidigt högljutt utstöter maoriska ord. Han placerar en kvist på marken och backar undan. Mannen ur vår grupp går sakat fram knäböjer och tar upp kvisten. Därefter backar han tillbaka. Nu signalerar den maoriske mannen att vi är välkomna att komma in i Wharenui. Här får vi i vanlig biografsittning beskåda ett tiotal olika danser som utförs på scenen framför oss. Vi tycker det är spännande att få se de traditionella danserna även om det är lite väl turistiskt, men å andra sidan hur skulle man annars göra det?

På vägen till de varma källorna finns också ett hus där det inne i mörkret är en inglasad bur med kivifåglar. Vi kan se en mörk tuss röra sig och vi förstår att vi sett en Kivifågel. Kivier är nattaktiva och kan bara ses när det är mörkt.

Vi vandrar sedan ut i det termiska området och tittar på bubblande lera, varma källor och väntar in att gejsern Pohuto skall spruta vilket den gör cirka tre gånger i timmen. Det är lite overkligt att gå kring här bland ångorna och lavahögarna. Är man inte ständigt orolig att ett nytt vulkanutbrott skall komma? Plötsligt ropar någon att nu är Gejsern på gång att spruta, vi vänder blicken dit och ser att det nu sakta kommer små vattenkaskader. Det hela utvecklas ganska snabbt till en 30-40 meter hög vattenkaskad. Imponerande!

Innan vi återvänder till motellet tittar vi in i textil- och träsnidesverkstäderna som finns på området. Här arbetar några män med gigantiska träskulpturer i traditionell maorisk stil som skall pryda någon byggnad i Auckland.

Dagen avslutar vi med att köra in till staden för att köpa solskydd och skoskavsplåster. Vi hittar ett Apotek och här finns inte solskydd med sämre faktor än 30! När vi går ut från Apoteket upptäcker vi en pub på andra sidan gatan som heter Pig & Whistle som Cecilia läst om i vår guidebok, det skall tydligen vara Rotoruas bäst pub. Vi bestämde oss för att inta vår kvällsmat här och stegar in. Det bir en hamburgare till Per och Lam till Cecilia som vi sköljde ner med varsin öl. Allt smakade gott så guidebokens rekommendation var rätt!

Idag skall vi fara vidare men först ska Ulrika hjälpa oss med inköp av kontantkort till mobiltelefonen och videofilm till vår filmkamera. Det blir ett snurrande bland affärer då det visar sig att vår kamera från 2005 är så gammal att sådana band inte finns i de butiker vi besöker. Vi bestämmer oss att avbryta vårt sökande och köper ett kontantkort i den sista butiken på vår rundfärd. Tror vi….. Det visar sig att kassören slår in fel kod vid försäljningen, vi köper ett Telecom-kort men får aktiveringskod till ett Vodafone-kort!? Ja, ja, det är väl snabbt ändrat tror vi, men icke! Affären måste först ringa Vodafone och det tar tid. Efter närmare en halv timmes väntan får vi pengarna tillbaka. Vi vågar inte försöka köpa ett nytt kort utan skjutsar Ulrika till biblioteket och styr sedan kosan mot Rotorua som är målet för dagen.

Till Rotorua är det ca 23 mil på normal landsväg vilket i tid beräknas ta 3 timmar enligt vår nyinköpta karta. I Nya Zeeland får man köra 100 km/tim på landsväg. Ofta saknar vägarna vägren och är ganska krokiga varför det är svårt att hålla maxfart. Landsvägarna går också genom byar och städer vilket gör att körtiden förlängs. Landet är kuperat och det blir många backar. Det finns oftast omkörningsfiler med jämna mellanrum, utan dessa är det svårt att köra om.

Vi färdas genom ett omväxlande landskap. Stora delar liknar svenskt böljande jordbrukslandskap med betande kor och man kunde lika gärna köra omkring i Sverige någonstans. Men så blir man plötsligt påmind om att man är någon annanstans då korna står och betar under en palm, ett cabbage tree, mitt i beteshagen. Landskapet växlar också snabbt och plötsligt är man mitt inne i något som liknar regnskog eller befinner sig på en slingrande väg uppför ett brant berg.

Vårt första stopp för lunch gör vi oplanerat och hamnar i Rangiriri som visar sig vara en plats där ett betydelsefullt slag ägde rum 1863 mellan de brittiska kolonisatörerna och det maoriska kungadömet grundat 1858. Britterna erkände aldrig kungadömet utan ansåg att man hade fått suveränitet över hela Nya Zeeland i det tidigare fredsfördraget i Waitangi 1840. Maorierna förlorade slaget vid Rangiriri med svåra förluster. Britterna led större  förluster vid Rangiriri än vid något annat slag på Nya Zeeland. Här finns också en begravningsplats med en massgrav över stupade maorier och gravar över stupade britter.

Lunchen intar vi på Rangiriri Heritage center där det också finns ett museum som handlar om slaget.

Vid 6-tiden närmar vi oss Rotorua i ösregn som strax går över. När vi kör in i den regnvåta staden får vi känslan av amerikansk småstad trots att ingen av oss varit i en. Bebyggelsen är låg, gatorna breda och längs vissa gator med affärer ligger gavlarna mot vägen på bästa western maner.

Cecilia har kollat övernattningsställen i Lonely Planet och vi kör till Victoria Lodge med hjälp av vår nyinköpta karta. På motellet finns lediga rum så vi checkar in. Rummen här är utrustade med kylskåp, vattenkokare mikrovågsugn samt har köksutrustning, så här kan man ha självhushåll. Vi går tvärs över vägen och handlar kvällsmat och det vi behöver till frukost. Det är svårt att hitta icke smaksatt naturlig yoghurt liksom müsli som inte innehåller en massa frukt. Vi tar det som verkar bäst så får vi se hur det smakar.

Kvällsmat på rummet, lite planering inför morgondagen, sedan är det dags för bingen.

Ett besök på North Head, en försvarsanläggning som byggdes runt sekelskiftet, ger en bra överblick över Devonport med flottbas och fina stränder. Utsikten mot Auckland är också fin med en igenkännande skyline. På vägen ner till färjan visar Ulrika oss på några vulkaniska formationer och berättar att Aucklandsområdet ligger på ett område där 50 vulkaner varit aktiva och de små sjöar man kan se är kratrar. Det har inte varit något vulkanutbrott i området på över 700 år och vulkanerna är inte längre aktiva.

Vi tar färjan över till Auckland centrum och äter lunch på en bra krog i Viaduct Basin vid hamnen. När vi tittar ut mot vattnet ligger Rainbow Warrier framför oss och utanför Marinmuseet som ligger alldeles intill ligger Guppy, den segelbåt som Holländskan Laura Dekker seglade jorden runt med 2010/11. Hon är numer bosatt i Nya Zeeland.

Vi strosar runt i staden och det som verkar typiskt är blandningen mellan stort och smått, gammalt och nytt. Det bidrar till att skapa en trivsam atmosfär. Annars är Auckland en stor stad bland många andra kan man konstatera. Det är dock slående att så fort man kommer utanför stadskärnan så verkar det i stort sätt bara finnas småhusbebyggelse.

Vi återvänder till Takapona där Lars och Ulrika bor tidig kväll. På hemvägen passar vi på att köpa en riktigt bra bilkarta, New Zealand Traveller Road Atlas från Kiwimaps som Ulrika och Lars visade oss kvällen innan. Den har bland annat en avståndstabell i tid i stället för km. Mycket smart!

Vi avslutar dagen med middag och trevlig samvaro. Vi får mer nyttiga tips om vår fortsatta resa runt på öarna. Ulrika och Lars har också några bra böcker vi får låna, Tramping in New Zealand och 101 Must-Do’s for Kiwis från AA New Zealand.