Idag är en spännande dag! Vi räknade med att passera gränsen in till Ryssland efter lunch och vid 13-tiden norsk/svensk tid var vi där. (Det är två timmars tidsskillnad mellan Norge och Ryssland). På vägen dit ringer vi Svetlana i Murmansk som vi fått telefonnumret till av Ludmilla som vi ska träffa i Viborg. Skulle hon vara hemma? Jo då, hon svarade och vi bestämde träff i centrala Murmansk.

Norska gränspolisen var inga problem men på den ryska sidan tog det längre tid… Vi blev stoppade av en gränspolis (första spärren) som gav oss inresehandlingar att fylla i och sedan fick vi vänta. Efter en stund sa han åt oss att gå in i byggnaden med vår packning, men vad!? Vi hade ju ganska mycket med oss i bilen… Han pekade då på fem lösa kollin som vi skulle bära med oss in.

Väl inne skulle vi visa passen (andra spärren) vilket tog 30 minuter och sedan var det dags att passera en metalldetektor och skicka bagaget genom röntgen (tredje spärren). Här köpte vi en bilförsäkring vilket tog ytterligare 30 minuter och visade sedan alla handlingar och dokument gällande bilen. Det var noga att alla data kom med, man funderar på varför dom vill veta hur många kbcm motorn är på.

Inne i passkontrollen fanns förutom vi och några ryska resenärer ett flertal norrmän. En numera boende som pensionär i Murmansk åker fram och tillbaka några gånger per månad gav oss tips om hur vi skulle fylla i deklarationerna. ”Skriv inte att ni har några kontanter då vill dom bara ha av er.” Vi gjorde något mellanting. En annan norrman sa att om vi skulle åka söderut från Murmansk så fick vi räkna med att det fanns sträckor på 100 mil utan tankställe. Myter, myter… hela sträckan till Viborg är 140 mil! Vi lyssnade artigt och försökte värdera informationen.

När vi äntligen tagit oss igenom trodde vi att det var dags att åka men då skulle bilen kollas (fjärde spärren). De tittade igenom alla boxar, taktältet och motorrummet. Speciellt intresserade var de av våra kryddor (torkad timjan och peppar)…

Men till slut alltså efter drygt två timmar var vi på andra sidan gränsen. Hurra! Fast det visade sig förstås att vi då endast var i gränslandet och efter cirka 5 km blev vi stoppade igen (femte spärren) och skulle då visa våra ifyllda inresehandlingar och lämna den speciella handling som passpolisen satt sin signatur på.

Första biten efter gränsen var vägen bra. Enkel match tänkte vi men snart fick vi åka ryska vägar. Det är svårt att prestera en medelhastighet högre 70-80 km/timme utan njurbälte. Vägen mellan gränsen och Murmansk går via Nikel, staden vars miljö är helt förstörd på grund av nikelindustrin. Ruskigt att se.

Väl i Murmansk åkte vi till hotell Arktika vid Fem hörnens torg där vi bestämt träff med Svetlana. Även Svetlana pratar flytande svenska och hon erbjöd oss att övernatta hemma hos henne där också hennes mamma och bror bodde. Detta var verkligen resans höjdpunkt hittills, vilken förmån att få bo hemma hos en rysk familj och få rundvisning i Murmansk av en infödd. Fantastiskt!

Kvällen avslutade vi med att språka över en kopp te i Svetlanas mamma Irinas kök. Sedan kröp vi ner i dubbelsängen i vardagsrummet medan Svetlana och Irina delade en soffa i köket. Det är äkta gästfrihet!