Den här dagen kändes det som om äventyret skulle börja på riktigt. Vi skall hämta upp vår hyrbil som vi hoppas finnas till vårt förfogande och starta resan som skall ta oss till Sydafrika, Swaziland och Ponta de Ouro i södra Moçambique. Vi skall köra drygt 1000 km på Afrikanska vägar!

Hyrbilen är nästan en historia för sig. Som vi nämnde tidigare så förbokade vi en bil via Internet. Det gjorde vi på flygbolagets hemsida, priset där var mycket förmånligt. Innan vi reste hemifrån fick vi en bekräftelse och när vi anlände till Maputos Internationella flygplats i torsdags så passade vi på att fråga i Avis disk om allt var ok. Vi fick bekräftat att en bil skulle finnas för oss på söndagen. Skönt tänkte vi, nu hade vi verkligen kollat. När vi sedan i torsdags kväll kopplade upp oss på Internet så hade vi fått en e-post som sa att tyvärr kunde dom inte ordna en sådan fyrahjulsdriven bil som vi beställt och bad oss välja en av annan kategori. Vi besvarade e-posten med att vi hade fått en bekräftelse så sent som vid lunch samma dag och tyckte att det var deras problem att lösa frågan. Inget svar fick vi på den e-posten så dagen därpå ringde vi till damen på Avis som vi talat med och hon kunde konstatera att vi nu var bortplockade ur systemet. Hon kom dock ihåg oss och att hon själv sett vår bokning i systemet, nu bad hon att vi skulle återkomma om en halvtimme så skulle hon kolla vad som hänt. Vi gjorde det men bads då ringa tre timmar senare, när vi gjorde det var det en man som svarade att han hade hört talas om oss och lovade att fixa en bil. Vi kände oss inte helt säkra men kunde nu inte göra mera.

Vi hade kommit överens om att hämta bilen strax före 12 och blivit lovade en transfer från hotellet 1130. Vi checkade ut och satte oss att vänta, 1145 blev vi smått oroliga eftersom ingen transfer kom fast alla sa förstås att den strax skulle vara där. Nu var vi tvungna att gå ett snäpp upp i hierarkin och vände oss till en man med lite annorlunda kläder. Då hände det saker, han gick till chefen som omedelbart bad honom ordna fram en taxi till oss som naturligtvis hotellet skulle stå för!! Så kom vi då äntligen till flygplatsen och där stod en fyrhjulsdriven Ford singel cab och väntade på oss. Det enda som vi var ledsna för nu var att det inte var en Defender.

Vi åker iväg, lite försiktigt i början för här det ju vänstertrafik. Per som kör blev säkrare och säkrare och snart känns det riktigt bekvämt. Cecilia läser kartan och vi far som infödda rakt igenom Maputo, hamnar på rätt utfart i riktning mot Sydafrika på N2. Vi skall sedan svänga av N2 in på N4 vilket vi missar och hamnar på en lokal väg i stället. Det känns inte fel eftersom vi då får se en del av den Moçambiquanska landsbygden med fina små byar längs vägen. Vägen är dock bitvis mycket dålig och vi får kryssa mellan potthålen.

Vi planerar att passera gränsen vid Ressano Garcia/Komatipoort precis söder om Krugerparken. Några mil innan gränsen kommer vi in på den nya motorvägen N4 vilket onekligen var stor skillnad mot lokalvägen. Här kan man lätt köra 100-120 km/timmen. Vid gränsövergången är det allmänt rörigt. Vi kör på och fick en lapp som tydligen skall fyllas i med data om bilen. Vi blir stoppade och ombedda att kliva ur och doppa fötterna i ett kar med desinfektionsmedel samtidigt som vi tillfrågas om vi hade några köttprodukter med oss. Sedan är det bara att köra. Ingen tittar på passen eller vill ha den ifyllda lappen, litet märkligt tycker vi men så är vi i alla fall plötsligt i Sydafrika.

Vi väljer att åka direkt till Crocodile Bridge Gate som är en av entréerna till Krugerparken, Där finns campingplats, stugbyar och så kallade lodger. Dessutom arrangerar de guidade turer som utgår därifrån för dem som inte vill resa med egen bil i parken. Eftersom det är påsk och därmed högsäsong så är allt dessvärre fullbokat och även de guidade turerna är slutsålda. Oj, oj tänker vi hur skulle det här gå, vi ville ju gärna besöka parken. Nåväl, vi valjer att åka tillbaka till den lilla staden Komatipoort där det fanns gott om lodger. Vi söker runt ett tag och har en himla tur då den första vi åkte in till har fått ett återbud så de har ett ledigt rum. Stället heter Sundown Lodge och är en mysig lodge med 14 rum, en trevlig restaurang/bar och en liten pool i den lummiga trädgården. När vi checkar in frågade vi föreståndaren om hon visste om några turer i parken som vi kan åka med. Hon ringer och fixar en kvällstur dagen därpå som vi bokar in. Det visar sig att turen arrangeras av Crocodile Bridge som ju hade fullbokat! Märkligt men nåväl, vi väljer därför att boka in oss på Sundown Lodge i två nätter.