Vi lämnar Komatipoort vid 9-tiden och kör i riktning Swaziland. Vi tar väg N4 mot Nelspruit, svänger av på väg R570 och en halv mil före gränsen så stannar vi till i Schoemansdal som trots det afrikaansklingande namnet till synes endast har svart befolkning. Caféet vi väljer för vårt förmiddagskaffe är ett enkelt ställe där det bland annat serverades en slags stora munkliknande bullar, så kallade lifetis, som vi naturligtvis inte kunde låta bli att prova. De visar sig vara riktigt goda och betydligt smakrikare än våra munkar i Sverige. Vi uppfattar inte riktigt bullarnas namn och frågar därför ett gäng pojkar i skoluniform som också mumsar på dem. Vi får en mycket intressant reaktion när vi tilltalar en av dem. När Cecilia säger ”excuse me please” så hoppar han åt sidan och ber om ursäkt. När han sedan får klart för sig att vi ber honom om en tjänst så blir han väldigt förvånad men hjälper glatt till med stavningen av ”lifetis” .

Efter cirka en timmas färd från Komatipoort på bra vägar når vi gränsen vid Jeppes Reef. Vid den här gränsstationen är det lite bättre ordning än när vi passerade in i Sydafrika. Vi fårk tydliga anvisningar om vad vi skulle göra och parkerar bilen för att gå in till passkontrollen. Då får vi veta att vi är illegalt i Sydafrika!! Vi har  ju aldrig visat våra pass när vi reste in. Smått korkat så trodde vi att det fanns ett samarbete mellan Moçambique och Sydafrika som gjorde att man kunde resa mellan länderna utan att visa pass. Hm, oavsett så borde vi ha insett att man som turist måste registrera sig när man åker in i ett land. Det märkliga var ju dock att ingen uppmanade oss till det när vi passerade gränsen men det kan förstås ha berott på att vi körde en bil som var registrerad i Moçambique. Passkontrollanten är ganska upprörd medan vi å det allra ödmjukaste förklarar att ingen hade frågat efter passen när vi åkte in. Som väl var så har vi kommit till en smidig tjänsteman som föresten är en kvinna med fina rastaflätor. Jag skall se vad jag kan göra säger hon och efter en stund har vi fått våra pass stämplade utan att behöva betala den straffavgift som hon nämnt i början. Tack och lov tänker vi som ju börjar bli vana vid att det strular till sig vid gränsövergångarna… Kontrollen på andra sidan är en enkel procedur även om den sista kontrollanten som skall släppa igenom oss påstår att vår bil är en ”commercial car” och därför skall kosta 15 i stället för 5 Rand i avgift. Men även detta löser sig efter att vi övertygat honom om att vi år turister med en hyrbil.

Väg nr 1 ner mot Mbabane via Piggs Peak är väldigt bra liksom de flesta vägarna i Swaziland skulle visa sig att vara. En påtaglig skillnad mot Sydafrika är att här går kreatur och betar längs vägarna, även längs motorvägen där tillåten hastighet var 120 km/tim! Vi stannar till vid ett slags konsthantverkscentrum, Peak Craft Center, i utkanten av Piggs Peak, där finns bland annat Tintsaba Crafts som säljer korgar, prydnadssaker och smycken i silver och sisal. Butiken bygger på ett utvecklingsprojekt som verkar för att Swazilands kvinnor skall bli mera självförsörjande. Smyckena är väldigt dekorativa.

Efter Piggs Peak tar vi en mindre väg som är väldigt vacker och som passerade förbi en relativt nybyggd och imponerande dammanläggning, Maguga dam. Tyvärr är det väldigt dimmigt när vi åker så vi kan inte njuta av den vackra naturen till fullo. Vi far upp till en utsiktspunkt/rastställe för att se dammanläggningen men det visar sig, trots att de fina skyltarna utlovade både servering, toaletter och turistshop, att det är en byggarbetsplats där endast stommarna till husen var klara…

Vi fortsätter vägen mot Mbabane men i korsningen mellan väg 1 och 3 väljer vi att svänga höger mot Sydafrikanska gränsen för att besöka vad som enligt uppgift skall vara världens äldsta gruvschakt som ligger i utkanten av byn Ngwenya som betyder krokodil på Siswati.

Innan vi kommer fram stannadar vi vid ett glasbruk som verkar spännande och det visar sig vara än mer spännande än vi trodde då det är grundat som ett svenskt biståndsprojekt 1979. Sverige stod för anskaffning av nödvändiga maskiner och ombesörjde att de två mest talangfulla glasblåsarna åkte till Kosta Boda för utbildning. År 1981 överlämnades bruket till Swaziland och sedan 1987 ägs glasbruket av en sydafrikan. Besök gärna hemsidan. Glasbruket använder endast returglas för sin produktion.

Efter det spännande besöket i glasbruket når vi gruvan som lär ha tagits i bruk för 43 000 år sedan och dess historia beskrivs i ett litet museum. På grund av dimman och regn kan vi inte besöka själva gruvan men vi får väldigt bra guidning i museet av en turistguide som mera ser ut som en vakt. När vi skall åka från gruvan ber han och hans vaktkompis om lift ner till byn vilket de naturligtvis fick. Dessvärre har ju vår bil bara tre säten men det är inga problem tyckte grabbarna varpå den ena på afrikanskt maner hoppar upp på flaket.

Nu åker vi vidare för att söka en övernattning på Myxo´s Place, i utkanten av Manzini som är Swazilands industriella centrum och en stad med dåligt rykte på grund av hög kriminalitet till skillnad från resten av landet som anses ofarligt och vänligt. Dessvärre blir det mörkt och det är inte roligt att åka på landsbygden i mörker på grund av att det är så mycket folk som rör sig längs vägarna. Vi är helt enkelt oroliga för att köra på någon. Vi väljer därför att åka in i staden och hittadar snart Manzini Lodge på Du Toit Street, ett litet hotell med bevakad grind. Vi checkar in på det till synes stängda hotellet och får förklarat för oss att deras matsal inte är öppen eftersom det inte är säsong. Vi frågade då var vi kan ta oss ett kvällsmål och blir tipsade om ett ställe två kvarter bort. Vi frågar om vi kan gå dit men blir rekommenderade att ta bilen! Vi får ett gott kvällsmål på en liten bar där vi väljer en köttgryta och en traditionell rätt, biff med pap vilket påminner om ugali, dvs en gröt som äts i stället för ris eller potatis och umbhivido vilket är kokt spenat med lök och potatisbitar.