Hjulspår

Idag skall vi ta en vattentaxi norrut i Abel Tasman National Park, området har i princip inga bilvägar så bästa sättet att förflytta sig är på vattnet. Ett antal olika vattentaxibolag finns som alla utgår från Kaiteri eller Marahau. Det fina är att man kan hoppa av på ett ställe längs kusten, vandra utvald sträcka och sedan bli upplockad på platsen man vandrat till. En del av hållplatserna har utvecklats till små samhällen med möjligheter till övernattning, matlagning och hygien.

När vi efter en snabb frukost har hämtat picknicklunchen som vi beställt av Don på hotellet promenerar vi bort till Abel Tasman center varifrån vi blir upphämtade med vattentaxi. Här är det fullt med människor som liksom vi har bokat taxi in i parken och snart rullar båtarna in. Ja ni läser rätt, rullar är just vad de gör, eftersom de finurligt nog har båtarna på båtvagnar som de sedan backar ut i vattnet med passagerarna på plats. Vi har tur och kommer med i en av de sista båtarna vilket innebar att vi bara blir fem i vår båt, som mest kan de ta 14. Himla skönt faktiskt eftersom det blir mera plats men framförallt lättare att se och uppleva.

  

Även om båtarna är en slags taxis så erbjuder de även en form av guidad tur, till viss del anpassad efter passagerarna. Vi startar med att åka litet söderut för att från vattnet titta på Split Apple Rock, därefter drar vi på längs kusten och passerar ett antal kajakpaddlare. Det ser himla mysigt ut men undrar hur kul det blir i eftermiddag då det enligt uppgift skall bli betydligt starkare vindar.

Kuststräckan är fantastiskt vacker! Vi passerar öarna Fishermans Island, Adele Island, Tonga Island samt några mindre öar. Vid Tonga Island stannar vi till för att titta på en koloni med pälssälar. Vi har tur och kan komma ganska nära några kutar. På fastlandet ser vi ett antal döda träd här och var i skogen. Av guiden får vi veta att man strukturerat och medvetet dödar träd som inte naturligt tillhör den Nya Zeeländska floran. I nationalparken har man som mål att återställa den ursprungliga floran.

  

Efter cirka en och en halv timmas resa är vi framme vid Bark Bay där vi planerar att hoppa iland för att sedan under några timmar vandra tillbaka söderut. På väg hit var vattentaxin uppe och vände i Awaroa som är den mest etablerade hållplatsen med en riktig lodge, servering och telefonmottagning. Halvvägs mellan Awaroa och Bark Bay ligger ön Tonga Island och innanför denna på fastlandet har vattnet och vindarna bildat fantastiska formationer i klipporna. De bågformade hålen har givit platsen dess namn, Tonga Arches.

  

När vi väl kommer i land i Hawkes Bay känner vi att det är läge för lunch. Vi hittar en rastplats med bord och bänkar under några träd intill stranden. Här har några även slagit upp sina tält, det är ganska vanligt att man övernattar i parken. Vi njuter av vår matsäck och den fantastiska vyn över sandstranden och havsviken.

Stärkta av merparten i våra lunchpaket ger vi oss iväg på den 12 kilometer långa vandringen söderut. I morse konstaterade vi att det var väldigt många som skulle ut i nationalparken och väl här inser vi att det är en mycket populär turistattraktion. Det är otroligt många människor och eftersom alla är väldigt artiga på NZ så säger vi hej och hello mest hela tiden.

Trots mängden av turister och fotvandrande semesterfirare så njuter vi av den vackra naturen med en flora som är helt slående. Många arter av slag vi aldrig sett men även några blommor vi känner igen som snittblommor från blomsterhandeln i Sverige. Man kan inte låta bli att nämna att det är behagligt att vandra i NZ även ur en annan aspekt, här finns ju inga farliga ormar och insekter.

Liksom alltid har vi förberett oss genom att läsa en del fakta och reseskildringar inför de platser vi besöker men som tur var hade Cecilia missat en väsentlig sak – för att kunna vandra vår utvalda sträcka i Abel Tasman så måste man passera den 47 meter långa hängbron The Falls River Swingbridge. Cecilia inser därför detta först när faktiskt hon ser bron och att hon har två val. Antingen övertygar hon Per om att vända tillbaka och strunta i vandringen eller också stålsätter hon sig och övervinner sin höjdrädsla. Klokt nog väljer hon det sistnämnda och med bestämda men något darriga steg går hon över hela bron. Vilken seger!

Vi fullföljer vandringen som nu delvis går över strandområden som är torrlagda på grund av tidvattnet. Här är en nivåskillnad på upp till 6 m mellan hög- och lågvatten.

Båtfärden tillbaka till Marahau utgår från Anchorage och det är tämligen kraftiga vågor på havet nu. Vi är dock inte oroliga eftersom båtarna trots att de är ganska små känns stabila och vi har full tilltro till vår skeppare.

Kvällen avslutar vi med en god måltid på Hooked on Marahau där vi förutom av maten njuter av det vackra och nu grådisiga havet där vågorna är på väg att bedarra.

 

Comments are closed.