Idag har vi en resdag framför oss då det nu blivit dags att lämna Sydön eftersom vårt flyg tillbaka till Europa går om 2 dagar.

Vi gör frukost som vi äter på vår trevliga altan innan vi checkar ut från Marahau Lodge, ett ställe som vi verkligen varmt kan rekommendera, trivsamt, funktionellt och med mycket bra och trevlig service.

Färden mot färjeläget i Picton är odramatisk men en lustig företeelse stöter vi på strax utanför Motueka. Längs stängsel som inhägnar hagar och fält har man hängt upp skor och inte bara några utan alldeles fullt med skor. Vi har inte sett detta förut men det finns på flera ställen på NZ och har snudd på blivit en slags turistattraktion, ”Hanging your old shoes along the road”. Syftet med detta är oklart men tydligen förekommer det även i Canada och i USA.

För ovanlighetens skull är vi framme i Picton i god tid varför vi hinner både dricka kaffe och titta litet i de små affärerna som finns i stadens centrum. Picton är en hamnstad som säkert passeras av många färjeresenärer utan att lämna något avtryck, men staden har ett litet och trevligt centrum.

Även återresan går så klart med Interislander och vid bilkön där vi väntar för att få köra ombord på färjan kommer plötsligt en ung kvinna med protokoll i handen och vill förhöra oss om vi varit nära någon insjö på Sydön. Det finns nämligen tre sorters vattenväxter som endast finns antingen på Nord- eller på Sydön. Dessa förökar sig väldigt fort och eftersom man inte vill att de skall spridas mellan öarna så har man ”gränskontroll” av detta. Vi fick därför intyga att vi inte hade vadat i något vattendrag och inte hade några skor eller annan utrustning som varit i insjövatten.

Under den cirka tre timmar långa färjeturen passar vi förstås på att läsa och skriva men håller så klart till ute på däck också. När färjan lämnar Picton går resan nämligen inomskärs och vi njuter av de vackra vyerna i det strålande solskenet.

Väl framme på Nordön passerar vi Wellington mitt i rusningstrafiken vilket gör att vi ägnar en dryg timma i bilköer. Inte så kul men när vi passerat och kommit ut på landsbygden njuter vi igen av det vackra landskapet längs riksväg 1 upp mot Lake Taupo, Nya Zeelands största sjö.

Landskapet ändrar sig som vi konstaterat tidigare väldigt fort på NZ och snart övergår det i ett stäpp- och ökenliknande landskap där vi passerar Tongariro National Park och tre mäktiga vulkanberg. Vi är nu norr om Waiouru där den så kallade Desert Rd går till Rangipo. Området är i stora delar ett övningsområde för militärer och i Waiouru finns Queen Elizabeth II Army Memorial Museum.

Klockan börjar bli mycket så vi kör på för att ganska sent på kvällen komma till Turangi som ligger precis i den södra ändan av Lake Taupo. Turangi är främst känt för bra fiskemöjligheter och då framförallt forell.

Det är inte helt enkelt att hitta boende efter klockan åtta på kvällen men efter en stunds letande och frågande så kommer vi till Tongario River Motel och där finns det rum.

Vi möts av en trevlig herre när vi ringer på klockan i receptionen, det visar sig vara ägaren, det vill säga Ross som tillsammans med sin hustru driver motellet. Han tycker inte alls att det är något problem att vi kommer och ringer på ”mitt i maten” en fredagskväll när de dessutom har gäster. Han visar oss vår bungalow som är funktionellt inredd à la 1978 och när han förstår att vi inte har ätit sedan lunch så ringer han sin kompis Kent på Turangi Bridge Motel som säger att de kan ordna en enklare måltid trots den sena timman. Efter att ha blivit mätta i magen far vi tillbaka till vår stuga och somnar strax gott.

 

 


Comments are closed.