23 juni 2010 Ston – Mostar (Bosnien-Hercegovina)

2010-11-15 Skriven av Per och Cecilia

Idag skall vi titta på murarna i Ston och besöka några vingårdar innan vi tar färjan till fastlandet och kör vidare till Mostar. Vi börjar med frukost i vår värdinnas kök. Det blir the/kaffe, smörgås, ost, yoghurt och ägg. En helt ok frukost. Vi checkar ut och när vi sedan vill ha ett kvitto fungerar det inte alls. Den gamla damen som vi hyr av talar bara kroatiska men vi lyckas förstå att det är sonen som skall ordna ett kvitto och tyvärr är sonen inte hemma så vi får lämna utan kvitto.

Vi åker in till byn och parkerar på en stor parkering precis utanför muren. Det kostar 30 HRK per person att gå upp på murarna och pengarna går till restaureringen, det tycker vi är bra. Vi vandrar runt en knapp timme på detta förunderliga byggnadsverk. Överallt håller man på att restaurera och det känns som att det skulle vara intressant att komma tillbaka om några år då man kanske kan gå på muren över berget ända till Mali Ston. Nu får vi nöja oss med muren runt Ston, men den är imponerande.

Efter murvandringen tar vi en kaffe och sedan åker vi mot Trpan. På vägen dit skall vi besöka några vingårdar. Ganska snart uppe i bergen omges vägen av vinodlingar. Vi åker ca 40 km till Potomje där vi hittar den första vingården som heter Vinarija Dingac och är ett kooperativ. Här smakade vi på tre viner, två röda, Dingac och Plavac,  med druvan Plavac Mali och ett vitt, Peljesac Bjeli,  med druvan Marastina Rukatac. Inget av dom föll oss i smaken men det vita var ok och vi köpte med oss en flaska.

Nästa vingård är Vinarija Bartulovic en familjegård som ligger i Oskorusno 7 km från Potomje. Vi åker via Kuna Peljeska och parkerar efter anvisningarna på plats vid landsvägen. En pil leder oss via en lummig stig till byn. Här ser vi inte en själ och vi ropar in i huset där vi uppfattar att vinkällaren är. Vi är beredda att ge upp. Då dyker sonen i familjen upp och visar in oss i ett rum där vi får prova vin. Det blir ett vitt vin med druvan Rucatac och ett rött med druvan Plavac Mali som heter Bartul Dingac och ett till rött som heter Bartul med samma druva. Här gör man också olivolja. Vi tyckte att Bartul smakade bra och köpte med oss ett par flaskor och lite olivolja.

Den sista gården vi besöker heter Jurisic och ligger i Gornja Vrucica ett par kilometer från Trpan. Vi lyckas hitta byn men inte adressen. Vi irrar runt och frågar några som vi stöter på. Ingen känner till vingården men vet var gatan ligger. När vi stöter ihop med tre damer för tredje gången ger dom sig tusan på att dom ska hitta åt oss. Dom knackar på i ett hus och får veta rätt adress. Vi går alla in på gården och får kontakt med en man bakom en jalusin på andra våningen. Det visar sig att ingen ansvarig finns här men han skall visa oss till en adress i Trpan där ägaren bor. Han hoppar in i sin gamla Opel och vi hänger på. Inne i Trpan hamnar vi utanför en stor villa, mannen i Opeln pekar på huset och åker iväg. Vi får kontakt med en dam och förklarar vårt ärende, hon ropar och ut kommer en herre som visar sig vara ägaren till vingården. Efter lite krånglande så säger han att han skall visa oss och att vi skall få smaka hans viner. Det är bara det att dom finns ju i byn som vi just lämnat. In i bilen igen och följa John tillbaka till byn och in på den bakgård vi nyss var på. Har man inga telefoner här?

Ägaren låser upp dörrar och vi blir förevisade ett rum som är ett slags museum med gamla redskap som använts här under århundraden. Sedan korsar vi gården och kommer in i själva vinkällaren där vinet ligger på fat. Vår ciceron förser sig med två glas och något som liknar en väldigt stor pipett med vilken han suger upp vin ur faten och låter oss smaka. Ett av vinerna var riktigt gott de övriga bra. Vi bestämmer oss att köpa några flaskor.

Efter den här rundan kan vi konstatera att de viner vi köpte kostade runt 10€ per flaska och att vi då köpte de flaskor med den lägsta prisnivån. Det fanns viner som man tog både två och tre gånger mer betalt för. Så bra var inte vinerna tyckte vi.

Vi återvänder nu till Trpan och köar upp och köper biljett till färjan som skall ta oss till Ploce på fastlandet. Cecilia går iväg för att köpa lite lunchmat medan Per stannar vid bilen i kön. Kön börjar röra sig och Cecilia kommer springande med lunchen lagom när Per skall köra på färjan. Överfarten tar en timme.

När vi kommit av färjan får vi irra runt lite innan vi hittar E65:an söderut från staden. Det är inte alltid så bra skyltat och framför allt inte med europavägsnummer. Staden Ploce ligger vid floden Neretvas mynning och vägen följer floden. Vi åker genom ett låglänt deltaområde eller sumpmarker som är delvis utdikade och uppodlade. Vi skall följa Neretva de drygt 50 km till Mostar. Efter drygt 10 km så tar vi av på E73 som skall ta oss hela vägen till Mostar. Gränsövergången vid Metkovic märks knappast. Väl inne i Bosnien-Hercegovina lägger vi märke till hur de kyrilliska bokstäverna på alla skyltar är övermålade.

Bosnien-Hercegovina är ju ett lapptäcke av etniskt dominerade självstyrande områden. Vi har åkt in i Federationen Bosnien och Hercegovina som i sin tur består av 10 kantoner, var och en med sin flagga. Vi passerar kantonen Västra Hercegovina där över 90 % av befolkningen är bosnienkroater och deras flagga är förvillande lik den kroatiska. Den andra stora delen av landet är Republika Srpska som domineras av bosnienserber, sedan finns det ett litet tredje område som heter Brcko. Dessa tre utgör förbundsrepubliken Bosnien-Hercegovina. Komplicerat! Det känns nästan hur nationalismen strömmar emot en när man kommer in i byarna. Vi lägger också märke till att vissa hus aldrig renoverats efter kriget utan står tomma och vittnar om den etniska rensning som förekommit här. Ruggigt hur cyniskt människor kan handla! På vår väg till Mostar ser vi inte bara spår av kriget utan också stora fält med modernt anlagda vinodlingar. Här sker helt klart även positiva saker!

Cecilia ringer och bokar rum på ett vandrarhem som heter Hostel Nina, som också är ägarens namn. Strax är vi framme i Mostar och det visar sig förvånansvärt lätt att hitta vandrarhemmet. Det är Ninas mamma som möter upp. Hon vill att vi bor i en lägenhet på en annan adress och vi följer efter henne dit. Här dyker också hennes måg upp som berättar att han kan guida oss om vi vill. Vi accepterar lägenheten men ångrar oss strax när vi inser att här inte finns någon internetanslutning. Vi ringer och lyckas få byta till ett rum på vandrarhemmet. Skönt, här skall vi stanna två nätter!

Vi installerar oss, beställer frukost och guidning till morgondagen och går sedan ut på staden för att få ett kvällsmål. Vi går ner till gamla staden, området kring den berömda bron Stari Most. Vi väljer bland restaurangerna och fastnar snart för en med en bra meny. Vi slår oss ner och skall börja välja dryck då vi märker att här serveras inte vin! Snabbt lämnar vi stället och inser att det inte räcker att bara kolla in menyn när man väljer restaurang här. Vi går över bron till stadens västra sida och här är det om möjligt ännu fler restauranger. Vi låter oss fångas av en yngre tjej som lockar gäster till en restaurang med utsikt över floden och bron. Menyn ser trevlig ut och man kan få ett glas vin till maten så vi hänger på.

Vi hamnar på restaurang Babilon och beställer in varsin bosnisk rätt och till det tar vi en flaska lokalt vin. Allt smakar bra och det blir en trevlig kväll med en fin utsikt över bron, floden och de ottomanska husen. Vi vandrar hemåt genom gränderna och ser med spänning fram emot morgondagen då vi skall få en guidad tur i staden.