Eftersom vi igår upptäckte ett väldigt rart villaområde alldeles i närheten av vårt hotell, bestämde vi oss för att ta en promenad genom detta idag på morgonen. Husen är väldigt fina, om än slitna, med mycket snickarglädje. När man går in i bostadsområdet så är vägarna inte längre stenlagda eller asfalterade utan miljön känns som om man vore i ett land i tredje världen, bortsett från att man ser mycket färre människor.

  

  

Vi checkar ut från hotellet och kör vidare mot Kiev men innan vi lämnar Bobrujsk tankar vi bilen på en nybyggd bensinmack. Här använder man sig fortfarande av systemet att man måste betala i förväg för så mycket soppa man vill ha. På bensinmacken ser vi även den första västeuropeiska privatbilisten sedan vi ankom Vitryssland, med undantag för några litauer strax efter gränsstationen. Det är en luxemburgare som svänger in på macken samtidigt som vi svänger ut.

Längs vägen får vi idag uppleva att det kan hända överraskande saker. På europaväg E271 från Minsk till Homel strax innan ukrainska gränsen kommer vi helt plötsligt ifatt ett hundratal kor som några bönder lugnt driver framför sig. Efter någon kvart är det en vitryss som inte kan vänta längre utan tutande tar sig förbi. Vi hänger på och konstaterar i backspegeln att hela hjorden flyr ut på en åker. Det blev lite extrajobb för bönderna förmodar vi…

  

 

Vid gränsövergången mellan Vitryssland och Ukraina ser vi inte den långa kön av långtradare som vi mötte när vi reste in i Vitryssland från Litauen. Det kan vara att det är mindre trafik här men vi upplever också att kontrollerna går fortare. På den vitryska sidan passerar vi tre kontrollstationer, där den första innebär en kontroll av våra och bilens dokument, det vill säga pass och registreringsbevis. De muttrar litet över att bilen står på vårt företag Positor men accepterar när Per förklarar att det är så. Här får vi även en lapp med stämplar som anger att vi skall köra i röd fil, det vill säga att vi har något att deklarera. Vid kontroll nummer två är tullen och här är det litet mera komplicerat. Vi skall parkera bilen och gå in i ett hus för att betala skatt och få en deklarationsblankett. Tulltjänstemännen (läs militärerna) är lika vänliga som vid gränsen Litauen-Vitryssland fast denna gång finns det ingen engelsktalande som kan hjälpa oss. Efter mycket om och men lyckas dock tjänstemännen hitta en blankett på engelska vilket ju underlättar betydligt. Den är likadan som den vi fick när vi åkte in i landet så nu gäller det att fylla i den på samma sätt… När alla dokument är ifyllda så är det dags för en grundlig kontroll av våra dokument och av bilen. Vi behöver dock inte öppna några boxar eller packa upp något utan bara svara på frågor. Killen som kollar bilen är en ung rekryt som är väldigt fascinerad av vår kära bil, vilket ju är roligt.

Nåväl, till slut kan vi lämna Vitryssland via sista kontrollstationen där vi lämnar pappret vi fick i första kontrollen. Nu är det dags för den ukrainska gränskontrollen som vi tror skall gå smidigt eftersom man ju inte behöver visum. Det visar sig dock vara litet komplicerat i alla fall, eftersom vi skall fylla i en migrationshandling där vi skall ange var vi skall bo i Ukraina. Vi säger att det kan vi inte svara på eftersom vi avser resa runt i landet. De blir litet besvärade av detta men efter vagt argumenterande från flera tulltjänstemän så accepterar de att vi inte har någon förutbestämd adress att uppge. Vi tolkar detta som att blanketten är en kvarleva från den sovjetiska tiden och vi känner igen den från Ryssland. Hela gränsövergången tar dryg 1 och ½ timme.

Väl i Ukraina konstaterar vi att det verkar betydligt fattigare i byarna här än på den vitryska landsbygden, vi märker också att vägunderhållet är sämre. Byarna är dock verkligen pittoreska och det känns som att göra ett besök i det gamla svenska bondesamhället runt år 1900.

Fram emot kvällen når vi staden Chernihiv där vi bestämmer oss för att övernatta. När vi kör in i staden förstärks vår uppfattning att det är sämre ställt med underhållet och att ordning och reda inte längre är lika viktigt. Dessutom är trafiksituationen kaotisk när vi kör in på en av huvudgatorna. Bussar trängs vid busshållplatserna och stannar ofta i dubbla led. Människor korsar vägen var och hur som helst och trafikskyltningen är otydlig och rörig. Det är bara att plocka fram den italienska kreativa körstilen…

  

Efter en stunds letande och frågande så når vi till slut det gamla inturisthotellet. En falnad sovjetisk skapelse med 16 våningar där vissa rum är renoverade. Vi får välja mellan ett renoverat rum för 380 och ett orenoverat för 240 kr. Valet föll utan tvekan på det renoverade.