I vitryska hjulspår
På de sträckor vi åker i Vitryssland är vägarna bra, åtminstone om man håller sig till de stora landsvägarna och huvudgatorna i städerna. Annars kan det vara si och så, men det går alltid att ta sig fram. Vi upplever inte trafikkulturen så mycket annorlunda än hemma, men att döma av alla blommor och kors efter vägen så förstår vi att det händer många svåra olyckor även om inte vi ser någon. En hel del omkörningar i skymd sikt och trots möte upplever vi dock. Framför allt det sistnämnda är ganska vanligt. Man räknar helt enkelt med att mötande bil sackar in och håller undan.
Vitryssland är ett jordbruksland med stora slätter i de områden vi kör, och vägarna är spikraka mil efter mil vilket blir tråkigt. Ända avbrottet är byarna man passerar. De vägar som på kartan är markerade som motorväg är inte vad vi skulle kalla motorväg, utan snarare två eller trefilig väg med skilda körbanor. Här får man göra u-sväng och vägen går genom byar där det alltid är max 60 km/timme. Några motorvägsskyltar ser vi inte heller så vi vet aldrig om det är 90 eller 110 som gäller. Medelhastigheten på landsväg blir inte så hög utan runt 80 km/timme är nog vad man bör räkna med.
Skyltningen är väldigt dålig vilket gör det svårt att hitta, framför allt när man åker genom städer eller ut på mindre vägar. Längs resan åker vi om många sträckor för att kontrollera om vi missat en skylt eller för att hitta tillbaka till rätt väg.
Det är ingen svårighet att hitta bensinmackar och diesel till bilen, om det finns blyfri bensin vet vi inte. Likaså kan man stanna i byarna och handla eller ta en lunch av det som det vitryska köket bjuder. Man bör dock räkna med att det bara finns utedass, ofta med bedrövlig hygien på landsbygden.
Poliser ser vi inte många men vi åker igenom fyra kontroller, de flesta hastighetskontroller, utan att bli stoppade. En kontroll i Bobrujsk åker vi igenom tre gånger när vi letar hotell utan att polisen stoppar oss, så påståendet att polisen gärna stoppar utlänningar för att försöka få extra pengar stämmer nog inte. I stället är alla myndighetspersoner vi möter, bland annat vid gränsövergångarna, väldigt trevliga glada och hjälpsamma. Inte alls som de bistra och tillrättavisande ”öststatsmyndighetspersoner” man förväntar sig att möta.
Vi har valt att ha bilen på bevakade parkeringar på natten vilket vi i och för sig tror är lite överdrivet. Det står bilar överallt och ingenstans ser vi tecken på inbrott. Man brukar ju se glasrester på parkeringarna om det är så att man plundrar bilar. Men vi har i alla fall låtit det säkra gå före det osäkra. Det kan ju hända varsomhelst att någon ger sig på bilen om dom ser något att stjäla. Vi fick en bilruta sönderslagen och några småsaker stulna i Frankrike när vi gick in på ett hotell i 5 minuter och i Frankrike ställer vi aldrig bilen på en bevakad parkering…